FRA-lagen innebär att FRA får avläsa all datatrafik som passerar Sveriges gränser. Ofta gör även inrikes trafik detta.

Det betyder att man övergett principen att bara övervaka dem det finns konkreta misstankar mot. Istället misstänkliggörs hela befolkningen, och privat kommunikation övervakas.

Brevhemligheten upphävs då i den digitala världen. FRA kan gå in och läsa dina kärleksbrev.

Inte ens de svaga regler som sattes upp för att försvara integriteten kring övervakningen har fungerat:

Myndighetens integritetsskyddande råd har inte fungerat.

Statens Inspektion för Försvarsunderrättelseverksamheten har anmärkt på att FRA brustit i sin hantering av känsliga uppgifter vid 14 olika tillfällen sedan 2008. Till exempel anmärkte inspektionen 2013 på att FRA bröt mot Personuppgiftslagen.

Datainspektionen har flera gånger kritiserat hur FRA hanterar personuppgifter, men FRA har ignorerat kritiken.

Staten kräver idag att telefoni- och internetleverantörer lagrar all information om vem du ringer, när du ringer dem och var du är när du gör det. Liksom vilka webbsidor du besökt vid vilket tillfälle och vem du mailar till när. Ofta sägs att övervakningen inte är ett intrång eftersom man"bara" lagrar sådana s.k. metadata, och inte innehållet i samtal och mail.

Men när man pusslar ihop metadatan får man en mycket detaljerad och närgången bild av människas liv. Det påpekar även riksdagens integritetskommitté.

Hur detaljerad bild metadatan ger kan man se i den interaktiva visualiseringen som tidningen ZEIT gjort från de metadata som lagrats om den tyske politikern Malte Spitz.

Regeringen planerar göra det möjligt med hemlig dataavläsning. Förslaget innebär att polisen ska kunna plantera spionprogram (trojaner) på människors datorer, som ska kunna söka genom hela datorn, och skicka vad som finns där till polisen.

Naturligtvis talar förslaget mycket om misstänkta för grova brott. Men dessutom vill man kunna övervaka människor som kan associeras med brottet, till exempel genom att ha råkat vara nära en brottsplats, eller känna en misstänkt.

I framtiden kanske vi får ett Sverige där man får hela sitt datorinnehåll skickat till polisen bara för att man råkar bo på "fel" ställe, eller för att ens kompisar har "fel" vänner.

De verktyg polisen vill använda är samma verktyg som kriminella använder för att stjäla personuppgifter och företagshemligheter; för att stjäla identiteter, bedra och installera ransomware.

Dessutom skapas incitament för Polisen att gynna bevarandet av säkerhetsbrister i populära program, istället för att arbeta för att täppa till dem. 2016 så ville FBI komma åt informationen på en krypterad iPhone och bad därför Apple att installera en bakdörr åt dem på alla iPhones. Efter att Apple vägrade så hittade FBI en säkerhetsbrist och kom åt informationen ändå men har ännu inte rapporterad säkerhetsbristen till Apple.

"Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta" brukar de som försvarar massövervakningen säga. Men även rent mjöl kan vara något man vill hålla privat.

Ett skyddat privatliv ger nämligen utrymme att experimentera och prova sig fram i livet, utan rädsla för hån eller reprimander.

Människor sjunger i duschen för att de vill prova sin sångröst utan att andra ska döma och skratta. De köper sexleksaker i diskreta postpaket för att experimentera med sin sexualitet utan att bli dömda som omoraliska avvikare. Personer som aldrig förut engagerat sig politiskt skriver anonymt till partier och undrar hur de kan hjälpa till utan att röja sina sympatier.

Rätten till privatliv är helt enkelt en viktig del av rätten att kontrollera sin identitet.

Alla databaser är säkerhetshot. De kan när som helst läcka. Det senaste exemplet på detta är hur hackare fick tillgång till 50 miljoner konton på Facebook eller som när Transportstyrelsen läckte känsliga uppgifter.

FRA lagrar mer information om medborgare än de får lov att göra. Numera lagrar de dessutom information från svenska myndigheter. FRA:s sätt att hantera databaser har hittills inte imponerat. Ett läckage kan vara förödande.

Målet med datalagring är att samla in tillräckligt mycket information för att kunna närmast fullständigt profilera vem som helst. Även dessa databaser kan läcka. Av misstag, genom intrång, eller för att företaget går i konkurs.

Att identitetskapningar och bedrägerier blir allt fler beror inte (som Hollywood hävdar) på att människor fildelar. Det beror på att mer data än nödvändigt lagras på många platser.

Vi medborgare har rätt till dataskydd. Denna rättighet hotas av övervakningssamhället.

Med hjälp av massövervakning kan makthavare stoppa nya politiska rörelser innan de utvecklas. Säpo använder ofta datalagring för att kartlägga politiskt extrema rörelser. Vilka rörelser som anses "extrema" kan förändras snabbt.



Människor som vet att de avlyssnas anpassar sig till vad de tror är maktens normer. De självcensurerar.

Man har allt sedan datalagring först började debatteras i mitten av 2000-talet hävdat att den behövs för att stoppa terrorism. För den politiker som vill verka handlingskraftig har det varit populärt att föreslå mer övervakning.

Det är lättare att sätta dit vanliga människor som inte vet hur man skyddar sig när de utför vardagsbrott, än att stoppa väl förberedda terrorister som försvinner i massan av data.

Den omfattande amerikanska övervakningen har inte kunnat stoppa något mer än små summor pengar till al-Shabab. Amerikanska regeringen bedömde 2013 att lagringen av telefoninformation inte stoppat några terrorattacker.

​Datalagringen såldes in som ett vapen i kampen mot terrorismen och den allvarliga brottsligheten. Men vad används den och andra övervakningsprogram till? Enligt Bahnhof är fildelning det brott som Polisen oftast vill ha uppgifter kring. Enligt regeringens utredning är det främst narkotikabrott där man använder data ifrån internetleverantörer för att utreda.

Så datalagring, som FN, EU-domstolen och Europarådet anser är oproportionerligt i kampen mot terrorism, används av svensk polis för att jaga fildelare och knarkare!

Sedan 2016 plågas Sverige av den internationella epidemin med upphovsrättstroll. Dessa företag skickar räkningar till människor där de hotar med dyr rättegång ifall de inte betalar. Denna verksamhet möjliggörs av IPRED-lagen, som tillåter att trollen begär ut uppgifter från internetleverantörer, trots att det inte finns några formella brottsmisstankar. Att det överhuvudtaget finns någon data att hämta för trollen säkerställs av datalagringen och IPRED-lagen.

Datalagring är, precis som all annan massövervakning, ineffektiv brottsbekämpning. Trots ett decennium av datalagring i flera länder i Europa så finns ingen statistik som visar dess effektivitet.

EU-kommissionen, europeiska åklagarmyndigheten och tyska polisväsendet är överens: generell datalagring är ineffektiv, behövs inte för att kunna utreda brott, och används ofta för annat än avsett.

Inte heller de svenska utredningarna om datalagring från 2015 och 2017 visar upp några statistiska bevis för att datalagringen hjälper i kampen mot grov brottslighet. Det som finns är anekdotiska exempel. Inga mätningar av t.ex. uppklarningsgrad eller antal lagföringar visar att datalagringen gör nytta. Utredningarna jämför inte heller datalagring med andra metoder som hade kunnat användas istället.

Utredningarna tar bara ställning till nyttan i de fall då data begärts ut, istället för att granska själva lagringen. Med tanke på att de flesta inhämtningar gäller ung data blir begärandet om långvarig lagring tveksamt.